Snart slut på 2010

Oj, vad tiden går och fort också! Det är redan mer än ett år sen jag skrev sist. Jag tappade liksom lusten. Nu sitter jag här i Åkullen och är bombförkyld och väntar på att året skall "ta slut". Vi firar som vanligt här hemma, bara jag och Björn. Blir lite god mat och sällskapsspel och filmtittande. Sen ser vi på "tolvslaget" och sen blir det väl att hoppa i säng. Vår familj har under året utökats med fyra kattungar. Vi har ju två kattmammor som båda två, hittade en fertil hane, efter att ha gått två somrar "tomma", då ingen har katt i närheten. Vi blev liksom tagna på sängen, jag och min sambo. Lite naiva var vi förstås, när vi trodde att det var "lugnt". Katter har ju en förmåga att hitta varann, när de marsar, det vet jag ju egentligen. Hur som helst... tre ungar var, fick de och vi har bara lyckats bli av med en från var kull. Här hemma knallar alltså
Daisy:
Pärlan:

och lille Nero: omkring och väntar på att få komma till alldeles egna familjer.

Nero och Pärlan är som ni ser kolsvarta och lilla Daisy är tigrerad och vit. De är större nu, bilderna är från i somras. Nero är kastrerad och öronmärkt och en magnifik, blanksvart hankatt med tät sammetslen päls. Lite skygg, för att han får för lite uppmärksamhet, men när man tar sig tid, spinner han som ett tröskverk. Daisy är den kavataste katt jag nånsin haft att göra med, modigt smyger hon fram mot den dånande dammsugaren som annars får alla katter att fly som skållade råttor och hon är ALLTID först fram till nya grejor och nyfiken på ALLT. En mycket trevlig och speciell katt. Pärlan är en riktig knäkatt, också hon kolsvart men med något längre päls, hennes mamma(och Daisys, de är systrar) är norsk skogskattsblandning och mkt långhårig. Hon finner sig till rätta var som helst och adopterar nöjt vilken människa som än vill klappa lite på henne och låta henne sova i sitt knä eller på sina fötter eller så. Vill ni ha en liten rar vän, som värmer och finns med i livet, så hör gärna av er.

Jag tänker försöka bli duktigare på att blogga nästa år, men nu skall jag sätta mig och leta recept på inbakad oxfilé med gorgonzolasås.... over and out!

Lyssnar på P1 och hör om den stora barnfattigdomen i Malmö och kan inte låta bli att gråta över eländet. Vet ju själv hur det var när flickorna var små. Det var inte lätt att vara arbetslös och ensamstående.

Aldrig blev det så tydligt som när det skulle göras nåt i skolan, typ en utflykt eller liknande... ibland fanns bara inte den där 50-lappen och fattigdomen accentuerades ytterligare. Jag hade fantastiska vänner, Lena, Charlotte m fl, som fanns där för mig på många sätt, främst genom förstående vänskap, tack gode gud för dessa. Men, det är för jävligt att det får vara såhär, år efter år efter år.

Det här med utgifter i skolan, är något som kommuner, skolledning och lärarna borde ta i mycket stort beaktande. Visst, det får tas ut MINDRE avgifter i samband med ex utflykter, men som sagt, en 50-lapp, kan vara för mycket och då skall vi inte ens nämna när avgifterna närmar sig tusenlappen och mer därtill!!! Det är MYCKET smärtsamt att se barnens besvikelse, men allra värst är att se deras förståelse och känna deras solidaritet med mig! Det är inte rätt att barn skall behöva bekymra sig för sin förälders ekonomiska status, lära sig att aldrig be om något för egen del, lära sig att alltid avstå. Vad är det en ung människa tar med sig ut i livet av denna lära, det är inte BARA ödmjukhet. Nä... i synnerhet unga kvinnor, lär sig att stå tillbaka i en tillvaro som i stora delar redan är baserad på att kvinnor SKALL stå tillbaka till fördel för männen, dålig ekonom och fattigdom förstärker denna erfarenhet.

Det skall inte behöva vara såhär, i ett Sverige som är rikare än någonsin! Klyftorna är pinsamt stora! Barnen skall inte behöva känna sig utanför, avstå från att delta i alla aktiviteter som deras skolkamrater gör, inte på grund av ekonomi i alla fall. Och det allra värsta är att forskningen visar att fattigdomen många gånger går i arv och att barnen som växer upp i fattigdom, har svårare att tillgodogöra sig undervisning, vilket i sin tur visar sig i sämre skolresultat och ej fullgjord skolgång.

Aldrig tidigare har det funnits så många unga människor som är beroende av socialbidrag som nu. Det är alla barn från det moderna fattigsverige som bär bördan av ett samhälleligt svek. Massor med unga vuxna som aldrig har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden och som därmed blivit totalt alienerade i den värld de tvingats in i. Det är fullkomligt oanständigt!

Malmö är den stad i Sverige som har den största barnafattigdomen, dvs barn som lever i familjer där de vuxna på olika sätt hamnat utanför samhällets drivhjul. Arbetslösa, invandrare, långtidssjuka osv. Men det finns fler fattigkategorier. Vissa pensionärer, har det oacceptabelt svårt och det efter att ha slitit ett helt arbetsliv. Jag för min del, kan inte ens förstå hur staten kan ha mage att dra skatt på pension. Jag menar, detta är pengar som redan en gång beskattats, hur orättfärdigt får det bara bli????

Nä, jag kallar till upprop! Det är dags att med gemensam kraft säga ifrån till stat och riksdag! Vi accepterar inte detta längre. Ge oss social välfärd och trygghet!!! Det är det uppdrag ni har, och inget annat, det är till detta våra skattepengar skall gå!! Jämna ut klyftorna - NU!

Annars är det dags för revolution!

En liten saga som jag jobbar på...

Här kommer en liten bilderbok som jag jobbar med... producerar bilder för fullt, det kommer åtminstone 5-6 bilder till, innan sagoboken är klar. Kommentera gärna.



En liten julsaga

Sent en kväll, ungefär en vecka innan jul, hände det något som Tilda och Tora aldrig skulle glömma.

Tilda och Tora var två systrar som bodde tillsammans med sin mamma och två randiga katter vid namn ”Frasse” och ”Lilla Fröken”, i ett litet gult hus i utkanten av en by, mitt i Sverige.

Den kvällen då hela historien började, hade flickornas mamma julstädat i deras rum och det luktade rent och julfint i hela huset. Flickorna låg i sina sängar och lyssnade på sin mammas stökande i köket.

Sömnigt tittade Tilda på adventsstjärnan som hängde i fönstret och spred ett varmt och milt sken ut i vinternatten. Det var så svårt att somna. Det hade varit svårt att somna ganska många kvällar den senaste tiden. Tilda och Tora tänkte så mycket på julafton, på jultomten och på allt mysigt som skulle komma och det var svårt att komma till ro. Tilda, som var äldst och hela 8 år, lyssnade efter Tora som bara var tre. Hade hon somnat redan? Tora andades lugnt och snusade med tummen i munnen. Hon hade somnat och tillslut måtte också Tilda ha somnat, för plötsligt väcktes hon av något? En stund låg hon där överst i våningssängen, utan att röra sig och lyssnade ut i halvmörkret.

Där uppfattade hon i ögonvrån hur gardinen rörde sig, försiktigt vände hon på sig, tittade över kanten och fick en liten gubbe, knappt större än hennes Barbiedocka, som hängde och klängde i gardinen!

Pustande trevade han med sina små ben efter stöd mot Tildas byrå, så stod han på mammas tomtebroderade duk och spanade ner bland leksakerna i backarna på golvet. Snabbt klättrade han från låda till låda och landade med ett litet skutt, på den randiga trasmattan nedanför.

När han tagit sig ner på golvet såg han sig omkring och suckade irriterat. Så började han lyfta på flickornas saker, titta under dem och inuti dem. Dockkläder for omkring och Barbie-dockornas garderob plundrades noggrant på sitt innehåll. Ingenting verkade dock falla den lille gubben i smaken. Så fick han syn på en flik av Tildas prinsessklänning som hängde ut ur backen med utklädningskläder. Han började slita och dra i den och klättrade pustande upp i lådan. Väl där, dök han ner bland kläderna och bökade runt länge och väl, till slut tittade han upp med en dockstrumpa på huvudet, en rutig hängsla runt halsen, med röda rosor på kinderna och svettig panna. Han blev sittande så en stund och stirrade missmodigt framför sig. Han muttrade: ”Ingenstans… ingenstans finns den!”

Då rörde det på sig i sängen där Tora låg, hon stack upp ett rufsigt huvud över sängkanten och frågade med klar röst:

- Ska jag hjälpa dig att leta?

Den lille gubben blev så rädd vid ljudet av hennes röst, att han tumlade ur backen och slog pannan i ett bordsben.

- Tyst, Tora! hyssjade Tilda. Du vet ju inte ens vad han letar efter, och titta nu, nu har du skrämt honom så att han ramlade och slog sig.

- "Hölåt", sa Tora, som inte riktigt lärt sig att tala rent. Det betydde förstås "Förlåt".

Tilda vände sig mot den lille gråhårige gubben, som nu hämtat sig och satt sig på ryggen på en svart tax av trä som hade en kula till svans. När han ramlade hade han råkat få en blank klisterstjärna från princessklänningen på ärmen och stretade för att få bort den.

- Förlåt om vi skrämde dig? Vem är du? Vi kan hjälpa dig att hitta det du letar efter, vill du det?

Gubben tittade på dem med små, pigga pepparkornsögon, så sa han med bekymrad röst:

- Det var ju inte alls meningen att ni skulle se mig, jag är ju hemlig! Jag är ju en husnisse, ER husnisse! Ja, för ni vet väl att det finns en sån liten tomte i varje hus? En som kommer varje kväll när alla sover?

Eftersom Tilda och Tora skakade undrande på sina huvuden, berättade den lille tomtenissen:

- Husnissen stoppar om barnen i deras sängar. Ja, han hjälper till med många olika saker. Han ser till exempel till, att alla ljus är släckta på kvällen och att dörren är låst. Så inga bovar kommer in. Han hjälper mammorna att komma ihåg nycklarna till huset, för han lägger dem på hallbordet. Så att mammorna ser dem innan de skall gå ut. Nissen är också bästa kompis med alla husdjuren och fyller på vattenskålarna, om människorna nån gång har glömt det. Nu, till jul har husnissarna en alldeles speciell uppgift. Vi far till jultomten med alla barns önskelistor. Så såg nissen riktigt bekymrad ut igen:

- Nu är det bara det, att jag har tappat min luva!!! Se bara, finaste vadmalsbyxorna, han drog i byxorna och visade, och varm ny ylletröja har jag, mina bästa läderkängor också. Tomten såg nöjd på sina kläder.

- Så fin som jag bara kan vara! Jag skulle ju fara till jultomten, men utan min luva, går det inte!

Husnissen grimaserade och tittade missmodigt ner i golvet.

Tilda såg fundersam ut och tittade i lådan bland dockorna och sa med ett glatt leende:

- Du kan få låna en mössa av min docka, sa hon. Den är fin, med guldband och allt!

- Nej, nej, nej, det går inte alls, gnällde tomtenissen. Du förstår, min luva är speciell. Den är magisk. Alla tomtar kan trolla, men kraften sitter i luvan. Utan den kan jag inte ens kalla på min resebock! Han suckade och satte sig med en duns på ett ”P”… ja, det var en av Toras bokstavsklossar som låg lagom till.

- Hur vet du att luvan är här och, och… vad är en "resebock"? undrade Tilda.

- Jo, för att igår, när jag var här hade jag den och jag minns att jag tog av mig den för att jag blev så svettig när jag lekte med katterna. Sedan vaknade lilla Tora och ropade på er mamma, och jag fick så brått att försvinna att jag glömde luvan. Och en resebock är, jaaa... det är som en häst att rida på, fast en ganska liten getabock, alldeles lagom stor åt mig. förklarade tomten.

- Jag skall hjälpa dig att leta, jag. Sa Tilda.

- Toja me' sa Tora. Toja kan leta bja!

- Ja, tack så mycket, sa gubben och klappade händerna. Sen pekade på en liten låg blå pall med blommor på.

- Jag la mössan där, det minns jag alldeles bestämt.

Ivrigt letade barnen tillsammans med den lille tomten. Lekbackar vändes upp och ned, lådor revs ur och alla kartonger med prylar, leksaker, småbilar och dockkläder genomsöktes noga, men ingenstans fanns luvan. Rummet var nu så tillstökat så det såg ut som om en vilvelvind dragit fram där. Tilda tittade sig omkring och tänkte oroligt på hur ledsen och arg mamma skulle bli när allt hennes julstädande och julpyntande varit till ingen nytta.

- Nej, vi kan inte hitta den, den finns inte nånstans, sa Tilda uppgivet.

Tora som ganska snart hade tröttnat på att leta satt mitt på golvet med tummen i munnen och sin lille, tovige, "gosenalle" i famnen.

- Nalle haj ny mössa, Nalle inte fjysa om öjonen, sa Tora nöjt och vaggade sin nalle i famnen. - Tomten låna Nalles mössa? frågade Tora efter en stund, när hon såg hur ledsen tomtegubben såg ut.

- Nä, nä, barn lilla, det gör ingen nytta, mumlade gubben och skakade på huvudet.

Tilda gick bort till sin lillasyster.

- Vaddå, ny mössa? Sa hon undrande. Vad är det för en ny mössa, var har du fått den ifrån?

- Jag hittade mössan på golvet, sa Tora och verkade ännu nöjdare, medan hon höll sin nalle bakom ryggen, undan sin systers nyfikna ögon.

- Får jag se! sa Tilda uppfordrande.

Lite tvekande räckte Tora fram sin lilla bruna, väl nötta, nalle. På nallens huvud satt en liten röd luva med silverstänk i, en mössa som Tilda aldrig hade sett förut. Wilma tittade från nallen till tomten och tillbaka igen:

- Men, men, är inte det här din mössa? stammade Tilda ivrigt.

Hon tog av nallen mössan och sträckte fram den till tomten. Med ögon klotrunda av överraskning och förtjusning, ryckte han till sig mössan. Jublande tryckte han ned den över öronen och skuttade skrattande runt i rummet.

- Tack, tack, taaaack! hojtade han. Nu kan jag äntligen locka på min fina resebock!

- ”Baxe, Faxe, stampa rimfrosten från dina klövar och kom!” ropade tomten och viftade med luvan över huvudet.

Då lät det som om tusen silverklockor ringde i svarta natten och plötsligt stod där en bock utanför fönstret och frustade och fnös. Han hade långa valkiga horn av guld och tjock gnistrande ragg, full med små klingande klockor av silver. Det var dessa flickorna hade hört när tomten svängde sin luva. Bocken var stor som en katt och klövarna blänkte, som av renaste guld.

Så öppnade tomten fönstret, steg ut på fönsterblecket och satt upp på bocken. Just innan han skulle ge sig av, vände han sig mot flickorna, andedräkten stod som ett moln ur hans mun. Han tog av sig luvan och stack ner handen i den, så kastade han en sky av glitter ut i rummet och som i en virvelvind ställdes allt till rätta, alla spår efter letandet var försvunna och allt var precis lika fint som innan tomtenissen kom. Sedan försvann tomten och bocken i en enda, blinkning.

Tysta och tankfulla kröp Tora och Tilda ner i sina sängar igen. Trots att de hade så mycket att tänka på att det kändes som om de aldrig mer skulle kunna sova, somnade de genast och sov lugnt hela natten. Morgonen därpå, när de vaknade, kändes allt som en dröm. Ja Tora mindes egentligen inget alls. Tilda påminde henne och tillsammans skyndade de fram till fönstret. Där hittade de något som låg och glimmade på fönsterbrädan, strax bredvid den vita krukan med julrosen i. Det var två små silverklockor, en till dem var förstås, som låg där och glittrade så vackert. När de tittade ut, kunde de, på fönsterblecket se en lång rad av spår efter små klövar i den nattgamla snön.

Fler bilder kommer.

Foten i högläge, humöret i lågläge.

Det blir mycket tv nu, med värk i kroppen och sjukskrivning, blir tv:n en tröst. Hemskt men sant. För nån dag sedan, såg jag en gammal film som hette "Sista sommaren". Det var Katherine Hepburn, Henry Fonda och hans dotter Jane Fonda.
Den handlade om ett gammalt par som tillbringar sin sista sommar på lantstället nånstans i norra USA. Naturen såg väldigt mycket ut som den svenska, med gråstenshällar, tallruskor och vitstrimmiga björkar.
Jag säger bara "det var bättre förr"!!! Banne mig! En sådan skådis hon var Katherine Hepburn, till och med som 80-åring och med huvudet skakigt av parkinson, gjorde hon en prestation som går utanpå de mest man kan se idag. Dessutom - så oerhört uppfriskande att se ett personligt, om icke perfekt, dock ack så intressant utseende, som hennes. Ingen hollywood-plastanka där inte! I vissa lägen var hon rent av ful, enligt mitt tycke, men hade en utstrålning som var så skön att hon lika gärna kunde ha varit drottningen av Saba, vad utseendet anbelangar. Och Henry Fonda då, honom har jag inte så bra pejl på, har inte sett honom i så mycket, men här spelar han en gammal herre som firar sin 80-årsdag tillsammans med hustru, dotter, dotterns tillkommande och dennes son. Han skildrar sin rollfigurs tilltagande demens med en bravur som är oefterhärmelig. Det var också intressant att se Jane spela dotter till den man som var hennes far på riktigt, deras relation var inte helt enkel, som far-dotter-relationer sällan är och tankarna for osökt till min egen snårskogsaktiga relation till min osynlige far, tårarna föll ofta och med stort igenkännande. Det var med lätt avund jag såg hur hon ändå lyckades närma sig fadern innan allt tog slut och jag kan med sorg i hjärtat, konstatera att ett sådant närmande är näst intill omöjligt för mig, enär det är svårt att närma sig någon som lägger benen på ryggen och flyr, bildligt talat.

Just nu är jag inne i en period av svårmod. Jag har mycket ont och jag känner mig missmodig. Har kunnat konstatera hur vänner kommer och går i mitt liv och att människor ibland visar sig vara helt andra, än vad man trott under många år. Det känns bittert att kunna konstatera att en vänskap som jag trott ha varit liksidig, givande och tagande från båda håll, egentligen burits av mig och mig allena. Jag måste vara en synnerligen trist och ointressant människa, som det är så lätt att lägga åt sidan, bakom sig, glömma bort. Jag känner mig ledsen och besviken, det måste jag erkänna.

Mest av allt har jag bara lust att sova... sova bort hela vintern, livet och allt. Har ingen lust med nånting. Tittar ibland in i min ateljé... den ligger i mörker och dammet lägger sig i allt tätare lager över halvfärdiga dukar, paletter, färgtuber, symaskin och mycket, mycket annat... men jag har bara INGEN LUST!! Min obefintliga skaparlust, livslust, är tung och jag skulle helst vilja krypa under en sten och aldrig komma fram mer.

Vad skall jag göra för att hitta gnistan igen? Nån som har nåt tips? Jag har för mycket höns nu också... har en hel grupp med Dvärg cochin som jag måste sälja av, men det är svårt denna årstid, tyvärr och jag överväger att slakta bort tupp och hönor och rubbet. Jag är så utless även på dessa. *suck*

God auktionsmorgon!

Ja, idag är det auktion i Sya och Björn, jag och Elin tar en tur dit! Det är en grå och lite frostig morgon, så det vill väl till att köra försiktigt. Jag skall se om det till äventyrs finns några saltkar till salu och jag letar efter höganäskrus till julens alla tall-, ene- och granris.
Det är alltid lite kul med auktioner, roligt att göra "fynd", dessutom rimmar det väl med vår vilja att köpa så lite nytt som möjligt, det är vårt sätt att bidra till miljöförbättringen. Det sägs ju att det idag redan finns så pass mycket prylar tillverkade, så att det skulle räcka till HELA jordens befolkning för en mansålder framåt. Det tål att tänkas på.

På tal om saltkar, så la jag bud på några stycken vackra, på Tradera igår, kunde samtidigt konstatera att min samling är rätt gedigen, det var inte många på Tradera som jag inte hade. Jo, de där norska i stämplat silver, som redan var uppe i dryga 700, såna har jag inte och lär väl aldrig få såna heller, de är FÖR DYRA för mig. Det finns en gräns för hur mycket jag skulle lägga på min lilla samlarvurm.

Ja, nu gäller det att slänga i sig lite frulle och sen sticka iväg... åh, vad det är roligt med lite såna här familjeutflykter!!!

Blått och vackert!

Ja, nu sitter jag här med plastgipsstövel, blå och vacker! Tänk vilken skillnad det är på plastgipset och vanligt gips, den som uppfann det, borde ha nobellpris, banne mig! Förut hade jag sk öppet gips, för svullnad osv och det var vanligt sånt där vitt, uttorkande, dammigt och TUNGT gips. Nu har jag hel stövel i två lagers plastgips, lätt, smidigt, tåligt och snyggt!! *nöjd*

Idag skall jag nog försöka ta mig ner till hönsahuset, har ju dessutom fått mig en fin sko, som jag kan ha på mig utomhus, super! Måste ju ner och titta till alla mina pullor och städa alla gamla ruvreden, pudra med etotal och lägga in nytt hö... och så måste jag hitta på nåt sätt så att inte de små sätter sig och poopar i dem. Jag har samma problem som Koola-Viola, men jag är tveksam till radar-metoden. Jag vill nämligen ha mina värphönor på rätt plats! :-D Det räcker med vår spök-höna!


Jo, för i vår gamla lagård, har vi faktiskt en spökhöna, tro't eller ej!?

Lagårdsdelen, som är sedan början av 1800-talet, är inte hermetiskt tillsluten, men vi hittar inga "hål" som rävar, illrar (ja, de kan ju klämma sig in lite varstans, så DET kanske är en överdrift), katter ELLER höns borde kunna ta sig in och ut genom. Vi har LETAT och KOLLAT om och om igen, men det FINNS ingen höna frigående i lagårn... och ändå........ någon värper ägg i ett litet egenboat rede i den gamla foderrännan??? VEM är det?? Vi ser aldrig nån höna, hör aldrig någon och alla hönor vi har, är på rätt plats, dvs I HÖNSHUSET. Således, det måste röra sig om en spök-höna. Hennes äggs skal är dessutom oehört sköra och tunna, så hon hittar troligen inte till snäckskalsbunken.

VAD skall vi bara göra? Nån som har nåt tips? Hur skall vi hitta, se, fånga denna illusion som värper så duktigt???

För att inte tala om........ HUR FAN TAR HON SIG IN???? Och UT, igen????

Det blåser hårt runt knuten!

Jag sitter här vid datorn jag och ser hur svarthönsen blåser omkring i trädgården. De får liksom lite extra skjuts idag och fjädrarna står som en sky kring dem och gör dem dubbelt så stora. Måste nog ner och elda lite idag, det är ett gammalt hus vi bor i... gammalt och välventilerat, så att säga!

Nedanför kullen ligger mitt stora hönshus... där alla mina finingar huserar och jag kan nästan inte ta mig diiiit!!! *gråter*
Det går, det gör det, men det tar oändlig tid och jag får så himla oooont i min opererade fotusling! Men jag skall nog tejpa på mig sotarmössan och försöka ta mig en tur ner för att se hur "Kryllot" och "Ture och Asta" har det. Ture, han är min nya australorpingtontupp, blåkanttecknad och hans svarta höna... köpte dem för för att mina båda svarta australorpdamer: Tjockla och Teckla, skulle få sig en make. Än så länge får Ture och Asta gå lösa i ladugården, i väntan på bättre faciliteter.
Sen har vi lille Kryllot.......... han är en gul friserad dv cochintupp som jag liksom bara "blev med" i lördags. Han är ganska illa åtgången av de stora tupparna och av den "Röde Rudolf", dv cochin han också, som redan bor i hönshuset. Tycker lite synd om honom, men det får lösa sig, det också på sikt. I "tvåan" som vi logiskt nog kallar avd 2 i hönshuset, bor ytterligare en dv cochintupp en laxfärgad med sin lilla höna, han skall få bli make till mina andra två laxfärgade hönor som tidigare gått med Rudolf den röde. Få se nu, om vi kan få riktigt fina laxfärgade chicks i framtiden. Det blir kul. Och gula frissiga... de rimmar på "fnissiga" vilket alla bli som ser dessa "bollar". Höns är livet, den saken är klar! Jobbigt bara, att inte kunna göra nånting själv, när det är så mycket som borde och måste göras!!

I förrgår hade vi ett riktigt kläckningskalas (HELT utan gam-diarré!) i hönshuset. TRE hönor kom ner på golvet med sina småttingar. Bla en dv cochin som ruvat fram två kycklingar som var så himla fina. Med brunt huvud och svart rygg och gula i övrigt. Det skall bli mycket spännande att se vad det blir för färg på dessa. Nån som har nån idé och vågar chansa?