Foten i högläge, humöret i lågläge.

Det blir mycket tv nu, med värk i kroppen och sjukskrivning, blir tv:n en tröst. Hemskt men sant. För nån dag sedan, såg jag en gammal film som hette "Sista sommaren". Det var Katherine Hepburn, Henry Fonda och hans dotter Jane Fonda.
Den handlade om ett gammalt par som tillbringar sin sista sommar på lantstället nånstans i norra USA. Naturen såg väldigt mycket ut som den svenska, med gråstenshällar, tallruskor och vitstrimmiga björkar.
Jag säger bara "det var bättre förr"!!! Banne mig! En sådan skådis hon var Katherine Hepburn, till och med som 80-åring och med huvudet skakigt av parkinson, gjorde hon en prestation som går utanpå de mest man kan se idag. Dessutom - så oerhört uppfriskande att se ett personligt, om icke perfekt, dock ack så intressant utseende, som hennes. Ingen hollywood-plastanka där inte! I vissa lägen var hon rent av ful, enligt mitt tycke, men hade en utstrålning som var så skön att hon lika gärna kunde ha varit drottningen av Saba, vad utseendet anbelangar. Och Henry Fonda då, honom har jag inte så bra pejl på, har inte sett honom i så mycket, men här spelar han en gammal herre som firar sin 80-årsdag tillsammans med hustru, dotter, dotterns tillkommande och dennes son. Han skildrar sin rollfigurs tilltagande demens med en bravur som är oefterhärmelig. Det var också intressant att se Jane spela dotter till den man som var hennes far på riktigt, deras relation var inte helt enkel, som far-dotter-relationer sällan är och tankarna for osökt till min egen snårskogsaktiga relation till min osynlige far, tårarna föll ofta och med stort igenkännande. Det var med lätt avund jag såg hur hon ändå lyckades närma sig fadern innan allt tog slut och jag kan med sorg i hjärtat, konstatera att ett sådant närmande är näst intill omöjligt för mig, enär det är svårt att närma sig någon som lägger benen på ryggen och flyr, bildligt talat.

Just nu är jag inne i en period av svårmod. Jag har mycket ont och jag känner mig missmodig. Har kunnat konstatera hur vänner kommer och går i mitt liv och att människor ibland visar sig vara helt andra, än vad man trott under många år. Det känns bittert att kunna konstatera att en vänskap som jag trott ha varit liksidig, givande och tagande från båda håll, egentligen burits av mig och mig allena. Jag måste vara en synnerligen trist och ointressant människa, som det är så lätt att lägga åt sidan, bakom sig, glömma bort. Jag känner mig ledsen och besviken, det måste jag erkänna.

Mest av allt har jag bara lust att sova... sova bort hela vintern, livet och allt. Har ingen lust med nånting. Tittar ibland in i min ateljé... den ligger i mörker och dammet lägger sig i allt tätare lager över halvfärdiga dukar, paletter, färgtuber, symaskin och mycket, mycket annat... men jag har bara INGEN LUST!! Min obefintliga skaparlust, livslust, är tung och jag skulle helst vilja krypa under en sten och aldrig komma fram mer.

Vad skall jag göra för att hitta gnistan igen? Nån som har nåt tips? Jag har för mycket höns nu också... har en hel grupp med Dvärg cochin som jag måste sälja av, men det är svårt denna årstid, tyvärr och jag överväger att slakta bort tupp och hönor och rubbet. Jag är så utless även på dessa. *suck*