På väg ut...

... ja... jag är ju det, på väg ut i skogen hela tiden! Men det är liksom om det går troll i vardagssaker. Det kommer hela tiden nytt som skall pysslas ordning på och sen har vi ju den här datorn som verkligen kan förhäxa mig. Jag hittar hela tiden nytt som är roligt att läsa, lyssna på och skriva kring. Hopplöst!
Jag som egentligen borde ta vara på min lediga dag genom att göra att sånt där... ni vet... alla borden, måsten och "viktigheter"... som att hänga tvätten, skrapa balkongdörren och vattna tomaterna! För all del, tomaterna mognar och ser ut att klara sig rätt bra på de vattenhinkar de får, "on occations" så att säga... men allt det andra då? *suck*

Nå, idag fick jag ett sms från en människa som betytt och fortfarande betyder väldigt mycket för mig, en god vän som bor i mitt hjärta. Han hade valt att uppfatta ett av mina inlägg här i bloggen som en attack mot honom. Det är ju trist och känns lite orättvist av olika anledningar.

Jag kan bara konstatera att min åsikt är, att varje gång vi reagerar, så är det med våra egna erfarenheter, referensramar och självkänsla som resonansbotten. Vi har dock alltid möjlighet att välja hur vi skall förhålla oss, även om vi inte tror det... kanske vore det bra om vi då och då bara väntar ett ögonblick, tills den första spontana harmen lagt sig.
Den där harmen, känslan av att vara kränkt, kan ofta bottna i gamla mönster, i ett förorättat barn inom oss, och har många gånger ingenting med verkligheten att göra. Jag vet att det är svårt, det är det för mig också, jag är en eldsjäl och har ett intensivt temperament, men jag försöker välja förhållningssätt så mycket jag kan.

Denne vän borde tycker jag, med den gemensamma bakgrund han och jag har och hans kunskaper om min person, ha kunnat välja ett annat sätt att hantera sin reaktion.

Sen finns det för all del en annan vinkel på det hela... När vi reagerar negativt på ett uttalande... kan det finnas en "egenhjälp" att hämta i denna reaktion. Kanske finns det något jag bör bearbeta, om jag reagerar för stort, för hårt, för negativt eller rent av kanske fel???
Jag sörjer hans reaktion... det gör jag, för jag känner att hur jag än gör och har gjort, ansträngt mig, för att hantera hans hjärnspöken och vara hans stöd, så hamnar jag ändå i denna sits med jämna mellanrum. Visst jag kan välja nu......... bara rycka på axlarna och tycka att: "han får fixa det där, det är hans problem"....... eller med känslan av vanmakt, vemod och uppgivenhet.... just nu är jag på det där sista, men jag kommer att komma till det första också... innan jag når jämnvikt igen.

Jag har köpt två nya CD-skivor... "Psalmer" med Toni Holgersson och Irma Schultz... en fantastisk skiva, som ger mig mycket tröst och berör mig mycket. Rekommenderas varmt!!

Kraft finner jag i den andra CD:n... det är "Ljuva spanska sånger"... den sätter jag på högsta volym och målar så färgen skvätter!!!

Nu... skogen, för böfvelen!!!

Over and out!