Lyssnar på P1 och hör om den stora barnfattigdomen i Malmö och kan inte låta bli att gråta över eländet. Vet ju själv hur det var när flickorna var små. Det var inte lätt att vara arbetslös och ensamstående.

Aldrig blev det så tydligt som när det skulle göras nåt i skolan, typ en utflykt eller liknande... ibland fanns bara inte den där 50-lappen och fattigdomen accentuerades ytterligare. Jag hade fantastiska vänner, Lena, Charlotte m fl, som fanns där för mig på många sätt, främst genom förstående vänskap, tack gode gud för dessa. Men, det är för jävligt att det får vara såhär, år efter år efter år.

Det här med utgifter i skolan, är något som kommuner, skolledning och lärarna borde ta i mycket stort beaktande. Visst, det får tas ut MINDRE avgifter i samband med ex utflykter, men som sagt, en 50-lapp, kan vara för mycket och då skall vi inte ens nämna när avgifterna närmar sig tusenlappen och mer därtill!!! Det är MYCKET smärtsamt att se barnens besvikelse, men allra värst är att se deras förståelse och känna deras solidaritet med mig! Det är inte rätt att barn skall behöva bekymra sig för sin förälders ekonomiska status, lära sig att aldrig be om något för egen del, lära sig att alltid avstå. Vad är det en ung människa tar med sig ut i livet av denna lära, det är inte BARA ödmjukhet. Nä... i synnerhet unga kvinnor, lär sig att stå tillbaka i en tillvaro som i stora delar redan är baserad på att kvinnor SKALL stå tillbaka till fördel för männen, dålig ekonom och fattigdom förstärker denna erfarenhet.

Det skall inte behöva vara såhär, i ett Sverige som är rikare än någonsin! Klyftorna är pinsamt stora! Barnen skall inte behöva känna sig utanför, avstå från att delta i alla aktiviteter som deras skolkamrater gör, inte på grund av ekonomi i alla fall. Och det allra värsta är att forskningen visar att fattigdomen många gånger går i arv och att barnen som växer upp i fattigdom, har svårare att tillgodogöra sig undervisning, vilket i sin tur visar sig i sämre skolresultat och ej fullgjord skolgång.

Aldrig tidigare har det funnits så många unga människor som är beroende av socialbidrag som nu. Det är alla barn från det moderna fattigsverige som bär bördan av ett samhälleligt svek. Massor med unga vuxna som aldrig har fått en chans att komma in på arbetsmarknaden och som därmed blivit totalt alienerade i den värld de tvingats in i. Det är fullkomligt oanständigt!

Malmö är den stad i Sverige som har den största barnafattigdomen, dvs barn som lever i familjer där de vuxna på olika sätt hamnat utanför samhällets drivhjul. Arbetslösa, invandrare, långtidssjuka osv. Men det finns fler fattigkategorier. Vissa pensionärer, har det oacceptabelt svårt och det efter att ha slitit ett helt arbetsliv. Jag för min del, kan inte ens förstå hur staten kan ha mage att dra skatt på pension. Jag menar, detta är pengar som redan en gång beskattats, hur orättfärdigt får det bara bli????

Nä, jag kallar till upprop! Det är dags att med gemensam kraft säga ifrån till stat och riksdag! Vi accepterar inte detta längre. Ge oss social välfärd och trygghet!!! Det är det uppdrag ni har, och inget annat, det är till detta våra skattepengar skall gå!! Jämna ut klyftorna - NU!

Annars är det dags för revolution!

En liten saga som jag jobbar på...

Här kommer en liten bilderbok som jag jobbar med... producerar bilder för fullt, det kommer åtminstone 5-6 bilder till, innan sagoboken är klar. Kommentera gärna.



En liten julsaga

Sent en kväll, ungefär en vecka innan jul, hände det något som Tilda och Tora aldrig skulle glömma.

Tilda och Tora var två systrar som bodde tillsammans med sin mamma och två randiga katter vid namn ”Frasse” och ”Lilla Fröken”, i ett litet gult hus i utkanten av en by, mitt i Sverige.

Den kvällen då hela historien började, hade flickornas mamma julstädat i deras rum och det luktade rent och julfint i hela huset. Flickorna låg i sina sängar och lyssnade på sin mammas stökande i köket.

Sömnigt tittade Tilda på adventsstjärnan som hängde i fönstret och spred ett varmt och milt sken ut i vinternatten. Det var så svårt att somna. Det hade varit svårt att somna ganska många kvällar den senaste tiden. Tilda och Tora tänkte så mycket på julafton, på jultomten och på allt mysigt som skulle komma och det var svårt att komma till ro. Tilda, som var äldst och hela 8 år, lyssnade efter Tora som bara var tre. Hade hon somnat redan? Tora andades lugnt och snusade med tummen i munnen. Hon hade somnat och tillslut måtte också Tilda ha somnat, för plötsligt väcktes hon av något? En stund låg hon där överst i våningssängen, utan att röra sig och lyssnade ut i halvmörkret.

Där uppfattade hon i ögonvrån hur gardinen rörde sig, försiktigt vände hon på sig, tittade över kanten och fick en liten gubbe, knappt större än hennes Barbiedocka, som hängde och klängde i gardinen!

Pustande trevade han med sina små ben efter stöd mot Tildas byrå, så stod han på mammas tomtebroderade duk och spanade ner bland leksakerna i backarna på golvet. Snabbt klättrade han från låda till låda och landade med ett litet skutt, på den randiga trasmattan nedanför.

När han tagit sig ner på golvet såg han sig omkring och suckade irriterat. Så började han lyfta på flickornas saker, titta under dem och inuti dem. Dockkläder for omkring och Barbie-dockornas garderob plundrades noggrant på sitt innehåll. Ingenting verkade dock falla den lille gubben i smaken. Så fick han syn på en flik av Tildas prinsessklänning som hängde ut ur backen med utklädningskläder. Han började slita och dra i den och klättrade pustande upp i lådan. Väl där, dök han ner bland kläderna och bökade runt länge och väl, till slut tittade han upp med en dockstrumpa på huvudet, en rutig hängsla runt halsen, med röda rosor på kinderna och svettig panna. Han blev sittande så en stund och stirrade missmodigt framför sig. Han muttrade: ”Ingenstans… ingenstans finns den!”

Då rörde det på sig i sängen där Tora låg, hon stack upp ett rufsigt huvud över sängkanten och frågade med klar röst:

- Ska jag hjälpa dig att leta?

Den lille gubben blev så rädd vid ljudet av hennes röst, att han tumlade ur backen och slog pannan i ett bordsben.

- Tyst, Tora! hyssjade Tilda. Du vet ju inte ens vad han letar efter, och titta nu, nu har du skrämt honom så att han ramlade och slog sig.

- "Hölåt", sa Tora, som inte riktigt lärt sig att tala rent. Det betydde förstås "Förlåt".

Tilda vände sig mot den lille gråhårige gubben, som nu hämtat sig och satt sig på ryggen på en svart tax av trä som hade en kula till svans. När han ramlade hade han råkat få en blank klisterstjärna från princessklänningen på ärmen och stretade för att få bort den.

- Förlåt om vi skrämde dig? Vem är du? Vi kan hjälpa dig att hitta det du letar efter, vill du det?

Gubben tittade på dem med små, pigga pepparkornsögon, så sa han med bekymrad röst:

- Det var ju inte alls meningen att ni skulle se mig, jag är ju hemlig! Jag är ju en husnisse, ER husnisse! Ja, för ni vet väl att det finns en sån liten tomte i varje hus? En som kommer varje kväll när alla sover?

Eftersom Tilda och Tora skakade undrande på sina huvuden, berättade den lille tomtenissen:

- Husnissen stoppar om barnen i deras sängar. Ja, han hjälper till med många olika saker. Han ser till exempel till, att alla ljus är släckta på kvällen och att dörren är låst. Så inga bovar kommer in. Han hjälper mammorna att komma ihåg nycklarna till huset, för han lägger dem på hallbordet. Så att mammorna ser dem innan de skall gå ut. Nissen är också bästa kompis med alla husdjuren och fyller på vattenskålarna, om människorna nån gång har glömt det. Nu, till jul har husnissarna en alldeles speciell uppgift. Vi far till jultomten med alla barns önskelistor. Så såg nissen riktigt bekymrad ut igen:

- Nu är det bara det, att jag har tappat min luva!!! Se bara, finaste vadmalsbyxorna, han drog i byxorna och visade, och varm ny ylletröja har jag, mina bästa läderkängor också. Tomten såg nöjd på sina kläder.

- Så fin som jag bara kan vara! Jag skulle ju fara till jultomten, men utan min luva, går det inte!

Husnissen grimaserade och tittade missmodigt ner i golvet.

Tilda såg fundersam ut och tittade i lådan bland dockorna och sa med ett glatt leende:

- Du kan få låna en mössa av min docka, sa hon. Den är fin, med guldband och allt!

- Nej, nej, nej, det går inte alls, gnällde tomtenissen. Du förstår, min luva är speciell. Den är magisk. Alla tomtar kan trolla, men kraften sitter i luvan. Utan den kan jag inte ens kalla på min resebock! Han suckade och satte sig med en duns på ett ”P”… ja, det var en av Toras bokstavsklossar som låg lagom till.

- Hur vet du att luvan är här och, och… vad är en "resebock"? undrade Tilda.

- Jo, för att igår, när jag var här hade jag den och jag minns att jag tog av mig den för att jag blev så svettig när jag lekte med katterna. Sedan vaknade lilla Tora och ropade på er mamma, och jag fick så brått att försvinna att jag glömde luvan. Och en resebock är, jaaa... det är som en häst att rida på, fast en ganska liten getabock, alldeles lagom stor åt mig. förklarade tomten.

- Jag skall hjälpa dig att leta, jag. Sa Tilda.

- Toja me' sa Tora. Toja kan leta bja!

- Ja, tack så mycket, sa gubben och klappade händerna. Sen pekade på en liten låg blå pall med blommor på.

- Jag la mössan där, det minns jag alldeles bestämt.

Ivrigt letade barnen tillsammans med den lille tomten. Lekbackar vändes upp och ned, lådor revs ur och alla kartonger med prylar, leksaker, småbilar och dockkläder genomsöktes noga, men ingenstans fanns luvan. Rummet var nu så tillstökat så det såg ut som om en vilvelvind dragit fram där. Tilda tittade sig omkring och tänkte oroligt på hur ledsen och arg mamma skulle bli när allt hennes julstädande och julpyntande varit till ingen nytta.

- Nej, vi kan inte hitta den, den finns inte nånstans, sa Tilda uppgivet.

Tora som ganska snart hade tröttnat på att leta satt mitt på golvet med tummen i munnen och sin lille, tovige, "gosenalle" i famnen.

- Nalle haj ny mössa, Nalle inte fjysa om öjonen, sa Tora nöjt och vaggade sin nalle i famnen. - Tomten låna Nalles mössa? frågade Tora efter en stund, när hon såg hur ledsen tomtegubben såg ut.

- Nä, nä, barn lilla, det gör ingen nytta, mumlade gubben och skakade på huvudet.

Tilda gick bort till sin lillasyster.

- Vaddå, ny mössa? Sa hon undrande. Vad är det för en ny mössa, var har du fått den ifrån?

- Jag hittade mössan på golvet, sa Tora och verkade ännu nöjdare, medan hon höll sin nalle bakom ryggen, undan sin systers nyfikna ögon.

- Får jag se! sa Tilda uppfordrande.

Lite tvekande räckte Tora fram sin lilla bruna, väl nötta, nalle. På nallens huvud satt en liten röd luva med silverstänk i, en mössa som Tilda aldrig hade sett förut. Wilma tittade från nallen till tomten och tillbaka igen:

- Men, men, är inte det här din mössa? stammade Tilda ivrigt.

Hon tog av nallen mössan och sträckte fram den till tomten. Med ögon klotrunda av överraskning och förtjusning, ryckte han till sig mössan. Jublande tryckte han ned den över öronen och skuttade skrattande runt i rummet.

- Tack, tack, taaaack! hojtade han. Nu kan jag äntligen locka på min fina resebock!

- ”Baxe, Faxe, stampa rimfrosten från dina klövar och kom!” ropade tomten och viftade med luvan över huvudet.

Då lät det som om tusen silverklockor ringde i svarta natten och plötsligt stod där en bock utanför fönstret och frustade och fnös. Han hade långa valkiga horn av guld och tjock gnistrande ragg, full med små klingande klockor av silver. Det var dessa flickorna hade hört när tomten svängde sin luva. Bocken var stor som en katt och klövarna blänkte, som av renaste guld.

Så öppnade tomten fönstret, steg ut på fönsterblecket och satt upp på bocken. Just innan han skulle ge sig av, vände han sig mot flickorna, andedräkten stod som ett moln ur hans mun. Han tog av sig luvan och stack ner handen i den, så kastade han en sky av glitter ut i rummet och som i en virvelvind ställdes allt till rätta, alla spår efter letandet var försvunna och allt var precis lika fint som innan tomtenissen kom. Sedan försvann tomten och bocken i en enda, blinkning.

Tysta och tankfulla kröp Tora och Tilda ner i sina sängar igen. Trots att de hade så mycket att tänka på att det kändes som om de aldrig mer skulle kunna sova, somnade de genast och sov lugnt hela natten. Morgonen därpå, när de vaknade, kändes allt som en dröm. Ja Tora mindes egentligen inget alls. Tilda påminde henne och tillsammans skyndade de fram till fönstret. Där hittade de något som låg och glimmade på fönsterbrädan, strax bredvid den vita krukan med julrosen i. Det var två små silverklockor, en till dem var förstås, som låg där och glittrade så vackert. När de tittade ut, kunde de, på fönsterblecket se en lång rad av spår efter små klövar i den nattgamla snön.

Fler bilder kommer.

Foten i högläge, humöret i lågläge.

Det blir mycket tv nu, med värk i kroppen och sjukskrivning, blir tv:n en tröst. Hemskt men sant. För nån dag sedan, såg jag en gammal film som hette "Sista sommaren". Det var Katherine Hepburn, Henry Fonda och hans dotter Jane Fonda.
Den handlade om ett gammalt par som tillbringar sin sista sommar på lantstället nånstans i norra USA. Naturen såg väldigt mycket ut som den svenska, med gråstenshällar, tallruskor och vitstrimmiga björkar.
Jag säger bara "det var bättre förr"!!! Banne mig! En sådan skådis hon var Katherine Hepburn, till och med som 80-åring och med huvudet skakigt av parkinson, gjorde hon en prestation som går utanpå de mest man kan se idag. Dessutom - så oerhört uppfriskande att se ett personligt, om icke perfekt, dock ack så intressant utseende, som hennes. Ingen hollywood-plastanka där inte! I vissa lägen var hon rent av ful, enligt mitt tycke, men hade en utstrålning som var så skön att hon lika gärna kunde ha varit drottningen av Saba, vad utseendet anbelangar. Och Henry Fonda då, honom har jag inte så bra pejl på, har inte sett honom i så mycket, men här spelar han en gammal herre som firar sin 80-årsdag tillsammans med hustru, dotter, dotterns tillkommande och dennes son. Han skildrar sin rollfigurs tilltagande demens med en bravur som är oefterhärmelig. Det var också intressant att se Jane spela dotter till den man som var hennes far på riktigt, deras relation var inte helt enkel, som far-dotter-relationer sällan är och tankarna for osökt till min egen snårskogsaktiga relation till min osynlige far, tårarna föll ofta och med stort igenkännande. Det var med lätt avund jag såg hur hon ändå lyckades närma sig fadern innan allt tog slut och jag kan med sorg i hjärtat, konstatera att ett sådant närmande är näst intill omöjligt för mig, enär det är svårt att närma sig någon som lägger benen på ryggen och flyr, bildligt talat.

Just nu är jag inne i en period av svårmod. Jag har mycket ont och jag känner mig missmodig. Har kunnat konstatera hur vänner kommer och går i mitt liv och att människor ibland visar sig vara helt andra, än vad man trott under många år. Det känns bittert att kunna konstatera att en vänskap som jag trott ha varit liksidig, givande och tagande från båda håll, egentligen burits av mig och mig allena. Jag måste vara en synnerligen trist och ointressant människa, som det är så lätt att lägga åt sidan, bakom sig, glömma bort. Jag känner mig ledsen och besviken, det måste jag erkänna.

Mest av allt har jag bara lust att sova... sova bort hela vintern, livet och allt. Har ingen lust med nånting. Tittar ibland in i min ateljé... den ligger i mörker och dammet lägger sig i allt tätare lager över halvfärdiga dukar, paletter, färgtuber, symaskin och mycket, mycket annat... men jag har bara INGEN LUST!! Min obefintliga skaparlust, livslust, är tung och jag skulle helst vilja krypa under en sten och aldrig komma fram mer.

Vad skall jag göra för att hitta gnistan igen? Nån som har nåt tips? Jag har för mycket höns nu också... har en hel grupp med Dvärg cochin som jag måste sälja av, men det är svårt denna årstid, tyvärr och jag överväger att slakta bort tupp och hönor och rubbet. Jag är så utless även på dessa. *suck*

God auktionsmorgon!

Ja, idag är det auktion i Sya och Björn, jag och Elin tar en tur dit! Det är en grå och lite frostig morgon, så det vill väl till att köra försiktigt. Jag skall se om det till äventyrs finns några saltkar till salu och jag letar efter höganäskrus till julens alla tall-, ene- och granris.
Det är alltid lite kul med auktioner, roligt att göra "fynd", dessutom rimmar det väl med vår vilja att köpa så lite nytt som möjligt, det är vårt sätt att bidra till miljöförbättringen. Det sägs ju att det idag redan finns så pass mycket prylar tillverkade, så att det skulle räcka till HELA jordens befolkning för en mansålder framåt. Det tål att tänkas på.

På tal om saltkar, så la jag bud på några stycken vackra, på Tradera igår, kunde samtidigt konstatera att min samling är rätt gedigen, det var inte många på Tradera som jag inte hade. Jo, de där norska i stämplat silver, som redan var uppe i dryga 700, såna har jag inte och lär väl aldrig få såna heller, de är FÖR DYRA för mig. Det finns en gräns för hur mycket jag skulle lägga på min lilla samlarvurm.

Ja, nu gäller det att slänga i sig lite frulle och sen sticka iväg... åh, vad det är roligt med lite såna här familjeutflykter!!!

Blått och vackert!

Ja, nu sitter jag här med plastgipsstövel, blå och vacker! Tänk vilken skillnad det är på plastgipset och vanligt gips, den som uppfann det, borde ha nobellpris, banne mig! Förut hade jag sk öppet gips, för svullnad osv och det var vanligt sånt där vitt, uttorkande, dammigt och TUNGT gips. Nu har jag hel stövel i två lagers plastgips, lätt, smidigt, tåligt och snyggt!! *nöjd*

Idag skall jag nog försöka ta mig ner till hönsahuset, har ju dessutom fått mig en fin sko, som jag kan ha på mig utomhus, super! Måste ju ner och titta till alla mina pullor och städa alla gamla ruvreden, pudra med etotal och lägga in nytt hö... och så måste jag hitta på nåt sätt så att inte de små sätter sig och poopar i dem. Jag har samma problem som Koola-Viola, men jag är tveksam till radar-metoden. Jag vill nämligen ha mina värphönor på rätt plats! :-D Det räcker med vår spök-höna!


Jo, för i vår gamla lagård, har vi faktiskt en spökhöna, tro't eller ej!?

Lagårdsdelen, som är sedan början av 1800-talet, är inte hermetiskt tillsluten, men vi hittar inga "hål" som rävar, illrar (ja, de kan ju klämma sig in lite varstans, så DET kanske är en överdrift), katter ELLER höns borde kunna ta sig in och ut genom. Vi har LETAT och KOLLAT om och om igen, men det FINNS ingen höna frigående i lagårn... och ändå........ någon värper ägg i ett litet egenboat rede i den gamla foderrännan??? VEM är det?? Vi ser aldrig nån höna, hör aldrig någon och alla hönor vi har, är på rätt plats, dvs I HÖNSHUSET. Således, det måste röra sig om en spök-höna. Hennes äggs skal är dessutom oehört sköra och tunna, så hon hittar troligen inte till snäckskalsbunken.

VAD skall vi bara göra? Nån som har nåt tips? Hur skall vi hitta, se, fånga denna illusion som värper så duktigt???

För att inte tala om........ HUR FAN TAR HON SIG IN???? Och UT, igen????

Det blåser hårt runt knuten!

Jag sitter här vid datorn jag och ser hur svarthönsen blåser omkring i trädgården. De får liksom lite extra skjuts idag och fjädrarna står som en sky kring dem och gör dem dubbelt så stora. Måste nog ner och elda lite idag, det är ett gammalt hus vi bor i... gammalt och välventilerat, så att säga!

Nedanför kullen ligger mitt stora hönshus... där alla mina finingar huserar och jag kan nästan inte ta mig diiiit!!! *gråter*
Det går, det gör det, men det tar oändlig tid och jag får så himla oooont i min opererade fotusling! Men jag skall nog tejpa på mig sotarmössan och försöka ta mig en tur ner för att se hur "Kryllot" och "Ture och Asta" har det. Ture, han är min nya australorpingtontupp, blåkanttecknad och hans svarta höna... köpte dem för för att mina båda svarta australorpdamer: Tjockla och Teckla, skulle få sig en make. Än så länge får Ture och Asta gå lösa i ladugården, i väntan på bättre faciliteter.
Sen har vi lille Kryllot.......... han är en gul friserad dv cochintupp som jag liksom bara "blev med" i lördags. Han är ganska illa åtgången av de stora tupparna och av den "Röde Rudolf", dv cochin han också, som redan bor i hönshuset. Tycker lite synd om honom, men det får lösa sig, det också på sikt. I "tvåan" som vi logiskt nog kallar avd 2 i hönshuset, bor ytterligare en dv cochintupp en laxfärgad med sin lilla höna, han skall få bli make till mina andra två laxfärgade hönor som tidigare gått med Rudolf den röde. Få se nu, om vi kan få riktigt fina laxfärgade chicks i framtiden. Det blir kul. Och gula frissiga... de rimmar på "fnissiga" vilket alla bli som ser dessa "bollar". Höns är livet, den saken är klar! Jobbigt bara, att inte kunna göra nånting själv, när det är så mycket som borde och måste göras!!

I förrgår hade vi ett riktigt kläckningskalas (HELT utan gam-diarré!) i hönshuset. TRE hönor kom ner på golvet med sina småttingar. Bla en dv cochin som ruvat fram två kycklingar som var så himla fina. Med brunt huvud och svart rygg och gula i övrigt. Det skall bli mycket spännande att se vad det blir för färg på dessa. Nån som har nån idé och vågar chansa?

Ömsom vin, ömsom vatten

Här sitter jag, måndag morgon i slutet av september. Foten är gipsad och öm och jag är outsägligt less på eländet. Snart skall jag dock få ett lättare och mer tåligt gips, med en sko så att jag kan gå utomhus lite enklare. Som det är nu, har jag en sotarmössa tejpad runt foten och försöker knipa med tårna runt en flip-flop, för att överhuvudtaget kunna komma ut. *suck*

I lördags gav vi oss iväg till Asby, som ligger mellan Tranås och Österbymo. Vi skulle delta i Asby skördemarknad och visa och sälja fjäderfä och hantverk. Dagen var jättevacker, med hög klar luft och vackra färger. Vi hade med oss 5 små unghönor av blandras och dv cochin, tre tuppar varav två var blandras och en dv cochin samt två ruvhönor med 4 resp 6 kycklingar... vi sålde allt inom första halvtimmen utom lille tuppen
"Puff", som är blandras mellan dv cochin och silke och oerhört söt och personlig!!!

Det var verkligen jätteroligt att vara där. Vi var medlemmar ur den relativt nystartade fjäderfä/smådjursföreningen GRODDEN och visade upp såväl kaniner av olika ras, ankor, gäss och olika sorters hönsfågel. Dessutom visades och såldes hantverk och gårdprodukter av olika slag, så som beredda lammskinn, honung, svamp, getost, strumpstickning och vackert färgade garner, keramik och prydnadsföremål.

Solen sken ikapp med våra leenden och det var milt och vindstilla... folkmusik spelades och människor njöt hejdlöst av tillvaron. Där satt vi i solen och mumsade på medhavd matsäck och pratade med varandra och med besökarna, medan folk tjoade och hojtade från fältet bredvid oss, där ko-bingon var i full gång. Vid tvåtiden var det dags att packa ihop och då skulle vi ju åka hem med bara en tupp kvar... lille "Puffen"... yeah right!

Nä då... hönstokiga Cecilia köpte glatt på sig en otroligt vacker laxfärgad dv cochintupp med liten höna samt 4 kycklingar av Mille fleur... FICK dessutom en JÄTTEVACKER dv cochin tupp som är gul och friserad! Han skall få ta hand om mina fina sommarkläckta gula, släta dv cochinkycklingdamer, framöver! Men, Björn, min stackars sambo, höll på att bryta ihop, den saken är klar! Han suckade uppgivet: "skall vi ha med oss lika många hem, som vi åkte hit med?" Njaa... riktigt så illa blev det väl inte, men ändå bäddat för en massa mer-arbete med snickerier för att de nya hönsen skall få plats. Stackars Björnen min... jag är ju justerad och kan inte göra mycket... så det blir allt han som får snickra, han som egentligen har "häcken full" ändå.

Hur som helst, hade vi en härlig dag, vilken avslutades med kaffe, äppelkaka med glass, hemma hos Anna-Karin i Grindsbo... och ja... VISST JA... där hade jag ju OCKSÅ höns som jag skulle ha med hem, de hade jag ju GLÖMT!!! Summan av kardemumman blev alltså att vi faktiskt drog hem lika många individer som vi åkte ut med!!! Jag är inte klok, jag vet!!!

Det är dags...

Ja, i morgon tisdag, lägger jag mig under kniven om allt går som det är tänkt. Min häl skall opereras, förhoppningsvis skall jag bli smärtfri i den, så att jag kan börja röra på mig lite mer igen. I alla fall efter konvalescensen. Jag har gått upp mycket i vikt, under gångna år, just för att jag varit så begränsad i mina rörelser. Dessutom har jag sovit dåligt pga värken, vilket gjort att jag inte orkat röra mig heller. Lite trist. De dagar jag lyckats få ner smärtan med hjälp av värkmedicin, har jag gjort sådant som sedan straffat sig. T ex varit ute i skogen och jagat svamp eller städat hönshus, eller gått långpromenad med jycken... så har jag mer eller mindre blivit liggande dan därpå. *suck*

Nu är det bara att hålla tummarna, be till Gud och hoppas på det bästa...

I morgon kväll ligger jag förhoppningsvis på soffan med benet i paket och högläge... och ser fram emot att bara bli bättre!!! Under tiden får Björn ro ett tungt lass, stackarn. Han är dock stoisk och försäkrar att det skall gå bra... min yngsta kommer hem och hjälper mig också, det har hon lovat.

Håll tummarna och be en stilla bön, alla vänner!

Gjuta golv...

Idag är det en härlig dag! Solen skiner, katterna spinner där de ligger och solar sig ute på muren och hönsen kacklar nöjda. Perfekt dag för storrengöring i hönshuset!! När det sedan är gjort, skall jag inreda utrymme för svarthönsen, det är dags för dem att flytta ner i lagårn. Det får bli ett provisorium över vintern, för jag tror inte att vi kommer att hinna få färdigt i lilla hönshuset, innan det blir kallt. Men jag skall fortsätta förberedelserna för gjutandet av golv. Skall göra i ordning ett utrymme för min brännugn i Lagårn också. Vi skall flytta min keramikverkstad hem till Åkullen nu i månadsslutet.




Igår fick jag en kommentar från en människa som på nåt märkligt sätt hittat just min blogg om "soffpotatisar" som inte gör nåt mer än jobbar och slöar framför teven. (Jag älskar att glo på teve... fast inte BARA!!) Finner det rätt märkligt att någon blir så engagerad i mitt lilla inlägg, att denna gör sig en användare på blogger bara för att kunna kommentera. Undrar just vad som ligger bakom sådant "engagemang"?? Nåja... jag väljer att ta det som en komplimang och hoppas att hon läser om resten av mina blogginlägg också, det kan ju vara kul för henne!*s*

Hur som helst är det med uppfattningen av en text, precis likadant som svaren man får på sina frågor, allt utgår ifrån vad man har med sig i botten själv. Ens egna referensramar, så att säga. Du läser och uppfattar, du lyssnar och förstår, allt utifrån dina egna möjligheter och referenser. Precis som när du ställer frågor på ett sätt så att du får de svar som du inom rimliga gränser kan tolka till din fördel... en form av projicering skulle jag vilja säga. Så är det ju också med det jag skriver... jag skriver här på min blogg, mina tankar, mina reflektioner och mina åsikter. Allt format med mitt liv och mina erfarenheter som språngbräda. Det är roligt med diskussioner, men här i min blogg tar jag mig friheten att utforma innehållet som JAG vill.

Nu, mina vänner... ut i lagårn med skrället, så hon får göra lite nytta! Jag passar på att ta mig ett solmoget äpple från trädet i backen på väg ner mot lagårn och njuter av den stillhet som vi valt att flytta ut till, jag och min älskade man, jodå, han är min man... FAST vi inte är gifta - än! Det gäller att välja dem bra, hörni brudar... karlarna alltså!!!*s* Snälla skall de vara, driftiga, omtänksamma, intelligenta, kunniga, roliga, ärliga, kärleksfulla och generösa!!! Och faktiskt... det finns såna pärlor, jag vet, jag har en!

Gråa dagar....

Idag är det en grå och trist dag och jag känner mig så ledsen. Jag har så himla ont idag, kan nästan inte gå och det värker även när jag vilar. Det är jobbigt att ständigt ha ont, i vila såväl som i rörelse. När varje steg känns som om att kliva på en kniv, leder till felbelastning som i sin tur leder till värk från övriga kroppen, rygg, knän och höfter. Usch... tårarna rinner för jämnan nu för tiden, tycker jag.
Operationen närmar sig med stormsteg och det känns både som en lättnad, samtidigt är jag ängslig. Det är inte kul att ligga där med bedövning i ryggen, kunna höra hur det knakar i benet, när de hackar bort delar av min häl och slitsar upp min hälsena. Sen har jag 6 veckors konvalescens och det är ju inte sådär jättekul, det heller. Men det allra värst är nog värken.. Hur det skall bli sen, efter operationen, med gips och förbud att stödja... när både dator och ateljé är på ovanvåningen, det törs jag inte tänka på. Jag kommer att bli GALEN!! Tur att det finns böcker och teve där nere!!!

Sen fick jag reda på att körövningarna för Py Bäckman-projektet börjat och min gode vän som skulle varsko mig, för att jag skulle kunna hänga på, har tydligen struntat i det. Fast han själv föreslog och tyckte att jag skulle vara med. Det har också gjort mig ledsen.

Som grädde på moset... jobbnatt, med allt vad det innebär. Ibland är det tungt.

På väg ut...

... ja... jag är ju det, på väg ut i skogen hela tiden! Men det är liksom om det går troll i vardagssaker. Det kommer hela tiden nytt som skall pysslas ordning på och sen har vi ju den här datorn som verkligen kan förhäxa mig. Jag hittar hela tiden nytt som är roligt att läsa, lyssna på och skriva kring. Hopplöst!
Jag som egentligen borde ta vara på min lediga dag genom att göra att sånt där... ni vet... alla borden, måsten och "viktigheter"... som att hänga tvätten, skrapa balkongdörren och vattna tomaterna! För all del, tomaterna mognar och ser ut att klara sig rätt bra på de vattenhinkar de får, "on occations" så att säga... men allt det andra då? *suck*

Nå, idag fick jag ett sms från en människa som betytt och fortfarande betyder väldigt mycket för mig, en god vän som bor i mitt hjärta. Han hade valt att uppfatta ett av mina inlägg här i bloggen som en attack mot honom. Det är ju trist och känns lite orättvist av olika anledningar.

Jag kan bara konstatera att min åsikt är, att varje gång vi reagerar, så är det med våra egna erfarenheter, referensramar och självkänsla som resonansbotten. Vi har dock alltid möjlighet att välja hur vi skall förhålla oss, även om vi inte tror det... kanske vore det bra om vi då och då bara väntar ett ögonblick, tills den första spontana harmen lagt sig.
Den där harmen, känslan av att vara kränkt, kan ofta bottna i gamla mönster, i ett förorättat barn inom oss, och har många gånger ingenting med verkligheten att göra. Jag vet att det är svårt, det är det för mig också, jag är en eldsjäl och har ett intensivt temperament, men jag försöker välja förhållningssätt så mycket jag kan.

Denne vän borde tycker jag, med den gemensamma bakgrund han och jag har och hans kunskaper om min person, ha kunnat välja ett annat sätt att hantera sin reaktion.

Sen finns det för all del en annan vinkel på det hela... När vi reagerar negativt på ett uttalande... kan det finnas en "egenhjälp" att hämta i denna reaktion. Kanske finns det något jag bör bearbeta, om jag reagerar för stort, för hårt, för negativt eller rent av kanske fel???
Jag sörjer hans reaktion... det gör jag, för jag känner att hur jag än gör och har gjort, ansträngt mig, för att hantera hans hjärnspöken och vara hans stöd, så hamnar jag ändå i denna sits med jämna mellanrum. Visst jag kan välja nu......... bara rycka på axlarna och tycka att: "han får fixa det där, det är hans problem"....... eller med känslan av vanmakt, vemod och uppgivenhet.... just nu är jag på det där sista, men jag kommer att komma till det första också... innan jag når jämnvikt igen.

Jag har köpt två nya CD-skivor... "Psalmer" med Toni Holgersson och Irma Schultz... en fantastisk skiva, som ger mig mycket tröst och berör mig mycket. Rekommenderas varmt!!

Kraft finner jag i den andra CD:n... det är "Ljuva spanska sånger"... den sätter jag på högsta volym och målar så färgen skvätter!!!

Nu... skogen, för böfvelen!!!

Over and out!

Nya kultingar i trädgården till våren!!

Som vi har undrat vart Nora gör av alla sina grisöron som hon får för att hon skall ha nåt gottigt att mumsa på. Hon får dem och i nästa ögonblick är de puts väck!!??

Men nu har vi förstått... hon planerar och planterar inför nästa säsong. Till våren kommer hela vår garageuppfart, delar av gräsmattan och hälften av alla rabatter att prunka av nya små rosa, griskultingar... jag råkade nämligen av misstag, gräva upp ett alldeles nyplanterat öra idag (när vi helt meningslöst ville höstbruka en rabatt!) och då förstod jag! Nora såg MYCKET förolämpad ut och tog, det numera mjuka, lite lätt svampiga och "väldoftande" örat och gick och grävde ner det igen - inomhus!!! Jo, jag hittade henne, ivrigt fösande den ljusblåa fina Nalle Puh-filten med nosen in i hörnet av skinnsoffan... när jag försiktigt lyfte på den, vad hittade jag väl där om inte det mosiga, gosiga örat!!

Lika härligt var det för Björn, när han trött en kväll, lade sig till rätta för att hitta bästa sovställningen, vilken innebär att han knycklar in armarna under kuddarna och där hittade ett annat öra, lite gnagt och kallslemmigt i kanterna, men ännu fullt njutbart. Han såg lätt uppgiven ut, min gode sambo, men Nora tog nöjd örat och la sig vid hans fötter. Vi somnade den kvällen till hennes förnöjda gnagande på detta "alldeles NYA" öra som husse plötsligt hittat... Nora hittar nämligen själv aldrig sina nergrävda skatter, troligen lätt dement redan!!

I natt är en jobbnatt.

Ja, nu har jag en jobbhelg framför mig, med tre nätter på raken. Tänk, jag trodde aldrig att jag skulle fixa att jobba natt, men det går faktiskt över förväntan. Däremot är jag HELT säker på att jag INTE skulle fixa att jobba sk journatt, då man skall sova hos brukaren för att sedan gå på ett pass direkt man vaknar. Det måste verkligen vara vidrigt. Jag skulle heller inte fixa ett sk blandschem och jag hyser stor beundran för dem som orkar med sådant, även om det känns som dessa människor mer eller mindre måste LEVA genom sitt jobb?!

För mig är mitt jobb ett jobb, varken mer eller mindre. Jag läste på universitetet för att bli lärare en gång i tiden, men jag tog ett uppehåll för att jobba som lärare för att jag plötsligt kände mig tveksam till mitt yrkesval. Varför? Jo, för att även lärare jobbar i perioder dygnet runt, och det passar helt enkelt inte mig. Jag lever mitt liv UTANFÖR mitt arbete, där har jag det som gör mig glad och lycklig och som gör mitt liv fullkomligt. Även om arbetet som sådant är viktigt, man är ju ändå rätt många timmar där, så vill jag kunna lägga det helt åt sidan när jag går där ifrån. Jag vill ha ork och kraft till den rika fritid jag faktiskt har. Jag har MASSOR med saker som jag vill göra och som jag gör.. och jag fattar mig inte på såna som går till jobbet och kommer hem och är hemma och inte gör nåt och sen går till jobbet igen???? DET är fanimig otroligt! Så himla fattigt!!!
Jag tycker uppriktigt synd om människor som inte har några intressen, inte några hobbies eller aktiviteter, hur orkar såna leva???

Jag målar, skriver, syr, fixar med hus och trädgård och tar hand om alla mina djur, sen har jag förstås alla mina höns! Både rashöns, genbankshöns och värphybrider, det har också blivit ett stort intresse. För att inte tala om att gå i skogen, plocka svamp och titta på när min älskling plockar BÄR... ja, för bär ids jag inte med... däremot älskar jag när han häller en kupad hand full med solmogna smultron rakt in i min mun... DET är livskvalité.

Vad är annars meningen med livet? Om det inte är att just fylla livet med riktig mening???

Igår var vi och hämtade min nya bil! En Citroen Berlingo Family, en metallicblå... skitfin!! Jag blev tipsad om modellen av min väninna Anna-Karin, som också har en sådan, fast en vinröd... Jag är jättenöjd med min bil, gott om plats för hund och höns och foder och målarmaterial, stafflier och så vidare... härligt!

Dags att ta tag i lite helgstädning igen, skall diska en massa nytt porslin, fick för mig att byta ut glas och porslin i mitt kök, och nu har jag en massa som skall "ny-diskas"... skall torka golv också. Sen skall jag smörkoka lite färsk lax och potatis till min lunch och försöka sova en stund inför nattens jobb.

Until next... stay healthy!!

Bak och smak och fjällkvanne!

Idag fick jag en påse fjällkvannefrön mig tillskickade från en bekant på Alternativ.nu. Jag har sökt denna växt land och rike runt, men det är inte många plantskolor som för den. Nu skall jag så och hoppas på blomning till nästa sommar. Denna lördag började med frallebakning och skall fortsätta med funderingar och förberedelser kring nya hönshuset. Måste fixa ett vettigt utrymme till mina svarthöns, som jag tänkte skulle få flytta ner om några veckor. Skall bli VÄLDIGT skönt att få hönsfri trädgård. Denna sommar, med höns i trädgården, lärde mig att det vill jag INTE ha mer. Fy så mycket flugor det blev inomhus!!!!

Nu skall jag strax dra på mig hönsakläder och ge mig ner till lagårn, skall ta med mig kameran och hoppas på lite fina foton på särskilt en liten spelevink. En sommarkyckling, som jag tror är en blandning mellan silke och dv cochin. Han är helt gul och har små söta kindbollar och litet pipskägg, förutom en antydan till snygg basker. Han har silkes långa hals med dv cochins runda bak och fendrar. Han blir nog riktigt snygg, den lille spjuvern. Jag återkommer med bilder, hoppas jag... om han bara ville hålla sig i skinnet en nanosek eller två!!
Här är min lille spelevink: "Camaro". Han är en riktig tuffing.

En eftermiddag hos Anna-Karin

Har varit och hängt tavlor på Café Ömo och följde därefter med Anna-Karin hem för att titta på alla vackra kaniner och fåglar. Åh, så härliga rex-kaninerna är i pälsen, fantastiska... skulle inte ha nåt emot att fodra ett par innetofflor med ett sådant skinn! ;-D

Så fina frissiga dv cochin hon har Torparhuldan... en liten gul tupp kanske får flytta hem till mig nån gång i framtiden. Och jag gillar de pärlgrå väldigt mycket, som grå nystan över marken, där de tultar fram, kavata och orädda. Vill ha såna också... det är livsfarligt att åka hem till andra och titta på djur, enbart tur att jag var lite trött och frusen, annars hade hon nog "hillat" på mig nån kanin och nån pippi, det kan jag ge mig på!*s*

Tog lite foton på mina dv cochin, för att få hjälp att färgbestämma dem, vem som tycker sig veta, får gärna höra av sig med tips på vad det kan vara för färgbestämning på mina små chicks. Lägg märke till den lilla gula i bakgrunden på bild nr 3, den som sitter hos sin mamma. Den har randiga vingar med små vita prickar på... jättefin!

En liten resa och en fundering över primadonnefasoner

Idag är det återigen dags för en liten upptäcktsfärd ut i landet. Björn och jag och lilla Nora tar en tur till huvudstaden för att hälsa på hos äldsta dottern. I morgon går vi ombord på MS Stockholm och "seglar" till Björkö i Mälaren för att gå på guidad tur i Birka. Detta är något jag velat göra sedan barnen var små och alla program om Birka gick på Vetenskapens Värld. Vi är väldigt historieintresserade i vår familj och när jag frågade Klara, om hon och hennes sambo, skulle kunna tänkas vara intresserade, svarade hon prompt ja!
Hon, som satt med lysande ögon och kollade på Vetenskapens Värld och program om Egypten och pyramider, när hon var fyra år... det är så ett gediget historiaintresse grundläggs. Den andra lilla "sockerbollen", yngsta dottern, tittade hellre på MacGyver och deklarerade klart och tydligt att hon minsann skulle gifta sig med honom, när hon blev stor och efter en kort eftertanke kom: "eller Pappa"! Pappan är tyvärr ungefär lika osynlig och oengagerad som Richard Dean Anderson i hennes öde, så hon får nog hitta sig någon annan stadig mansgestalt att inlemma i sitt liv.

Idag har jag blivit spärrad från en gästbok!!??*s*

Varför? Jo för att jag dristade mig till att ifrågasätta en persons agerande och det är ju ofta så att människor inte vågar stå för sina göranden och sina åsikter och då blir det enklare att blockera någon som ställer pinsamma frågor.
Denna människa har i oändliga turer än "hoppat av" än "hoppat tillbaka" i sin fjäderfähobby. Dessutom ondgör hon sig över att hon ständigt är attackerad från kreti och pleti. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det senare, för det verkar mer och mer som om även detta, till större delen handlar om paranoja. Jag har ändå försökt att stötta och skydda denna person från den omgivnings elakheter som hon påstått timat.

Hur som helst skrev jag en enkel fråga till henne, efter hennes SENASTE avhopp från sin hobby, då hon skulle sälja ALLA djur (minsann) och sluta för att hon inte orkade med längre. Ändå fanns snart hennes hemsida uppe igen, med samma bilder, samma fåglar och samma fokus. Nå, hon hade inlemmat sin dotter i sidan, men det är nog mest ett spel för gallerierna för jag har då inte sett mycket av någon dotters medverkan i sammanhanget. Min fråga var kanske mer av ett konstaterande, ungefär: Du är "still going strong" trots att du nyss skulle sälja allt och lägga av... IGEN!!! *s* DET upptogs icke med något leende, det förstår jag nu. Men att hon skulle vara så HÄR FEG, det trodde jag inte!!??*besviken*;-D

Jag är kanske lite hård, men är det NÅT JAG AVSKYR, så är det primadonne-fasoner och jag tycker verkligen hjärtligt illa om när folk försöker göra sin tillvaro mer intressant genom att konstruera intriger som egentligen inte finns, bara för att hennes hjärnspöken, trasiga barndom eller trista tillvaro, eller vad det nu än kan vara, gör att hon måste.

Det är sånt som gör att det blir gnissel och trassel ute bland oss andra i fjäderfäsammanhang. Sådant agerande gör att man till slut inte vet vem som sagt eller gjort vad, vilka som inte gillar vem och vem man inte kan "lita på"!!!

Nä, fy fan för ett sådant beteende, det fiser jag på!

Jag säger bara, GÅ I TERAPI, DU BEHÖVER DET!!!!

Nu är semestern snart slut

Ja, tiden går, dag läggs till dag och livet rinner, så också min härliga semester. Jag hade i alla fall tur med vädret... Åh, det har varit skönt och härligt på många sätt, främst har jag njutit av vila och rekreation i min egen underbara trädgård men vi har också varit ute på lite mysiga och intressanta utfärder. Det är ju dilemmat med att ha egen rörelse, man kan inte vara ledig så som man kanske skulle vilja.

Jag har målat mycket och planerat inför kommande utställningar, den närmast förestående är "Trädgårdsvernissaget" i Kisa. I kommer det att hållas på Kisa Hembygdsgård. Detta efter att förra året, för första gången på 13 års utställande, ha fått ställa in på grund av regn. I år har vi alltså garderat oss. Utställningen kommer att äga rum, oavsett om vi har vädergudarna med oss eller inte. Skulle det vara så att vi får regn, kommer vi att hänga under tak. Skiner solen, kommer utställningen som vanligt att äga rum i Guds sköna natur.
En utställning inte bara för kultur och utställningsvana, utan kanske främst för alla dem som vanligtvis drar sig för att gå på galleri, kanske för att de lever med övertygelsen om att det inte är för dem. Att de ändå inte skulle "förstå". Jag säger med emfas: "Konst är inte till för att förstås, utan för att upplevas!" En upplevelse är alltid individuell och kan aldrig bli fel.
Så var välkommen att njuta av en dags skönhet och glädjefull, opretentiös konstupplevelse, knapra på popcorn och drick ett glas flädersaft. Det kostar inget!

Vi har öppet EN dag... som vanligt första lördagen i augusti, mellan 11 och 18.

Idag, har vi städat i hönshuset och jag passade på att fota min lilla svarthönsgrupp... en grupp som på inga sett är homogen. Tuppen Patrik, fick sig ett par australorp-unghönor som sällskap, när den ena svarthönan kläckte fram kycklingar. Svarta Maja fick fyra renrasiga svarthönskycklingar, men två "försvann" spårlöst (???), därför fick hon adoptera 4 Buff marankycklingar som jag kläckt fram i kläckaren. Hon förpassades till kycklingburen och den andra la sig på ägg för att även hon ruva fram små telningar, vi får väl se hur det blir med dem, hon har bara två ägg under sig.
Fy fasen, jag skulle aldrig ha sagt att jag var avundsjuk på alla som hade höns som ville ruva, nu har jag dv cochin och de värper ju inte... de bara ruvar!! Har ruvande cochinhönor i FYRA väggreden och ett golvrede...*suck* Dessutom har mina ena cochinhöna redan kläckt fram 8 kycklingar, en blandrashöna har 6 kycklingar och en silkehöna kläckte fram 6 kycklingar för 4-5 veckor sen.... tur iaf att det efter silkeshönan bara verkar bli hönskycklingar, otroligt nog! Nu får jag börja sälja höns, för jag har snart inte plats för alla.

Här kommer lite bilder på Patrik och hans damer och bebisar:

Turkosa hönsägg!

Vi har fått fram grönäggsvärpare... helt plötsligt! Det är kul men mycket oväntat. Våra unghöns är efter blandhöns med kopparmaran och bl a welsumer. Tänkte nog tanken att det skulle bli mörkt bruna äggvärpare, eftersom tuppen är kopparmaran, men icke-sa-nicke... det blev gröna!!*s*

Dessutom har vår lilla Ebba, kläckt fram en laddning sötnosar, 4 dv cochin och två blandras, några ägg ligger kvar, vi får se om det blir nåt efter dessa också. Sen får hon flytta ner i kycklingburen.

Midsommarafton 2009

Denna midsommarafton har jag hitintills firat i mitt eget nöjsamma sällskap. Björn är ute och jobbar, kommer i kväll, då blir det lite grillat och mys.

Jag har tillbringat dagen med att bygga om hönsgården hos svarthönsen, planterat om lite plantor och städat i hönshuset ETTAN.

Nora och jag var också ute på en liten midsommarpromenad, det var outhärdligt vackert och smultronen artar sig bra. Jag hittade nya fält med smultron och mognar allt detta, rör det sig om 10-tals kilo med smultron, det är såna mängder så det är inte klokt! Synd att man inte gillar att "plotte ba" (min lillebrors uttryck, när han som liten var ute med mamma och plockade blåbär). Men Björn gillar det och min mamma tycker att det är superkul (???).











På vägen hem, fotograferade jag vår lilla gård, den låg där så vacker i eftermiddagssolen.















Nora poserade villigt både på den lilla vackra skogsvägen:


och senare nere på ängen, innan vi vänder åter till hönshuset för att städa.


















































När vi väl var tillbaka och hönshuset var fejat och fint, kunde jag inte låta bli att föreviga våra vackra årstuppar, dem vi skall spara för att ha som andra och tredjetupp. De är verkligen vackra och stora och kraftiga.





Här är "Guldtuppen" med sina stora svarta ögon, han är snäll som få och rätt blyg:





















Och här är blommetuppen "Bertil"... han är en riktig räddhare och ändå är han gigantiskt stor:






















Ja, det har varit en härlig midsommarafton i år, regnet kom i några droppar, men har sedan hållit sig borta. De har ju ändå lovat åska och mer regn, så det gäller att passa på och njuta. Måste ta in tvätten också, den fladdrar så härligt i sommarvinden och doftar ljuvligt rent och friskt. Tänkte hinna måla lite med, innan jag skall sätta igång med lite matlagning.






Glad midsommar alla där ute!

Här går livet vidare...

Min första semestervecka har bjudit på ömsom regn ömsom sol och i morgon är det midsommarafton. Igår låg jag på gräsmattan och solade och läste braig deckare, idag sitter jag inne och ser regnet tvätta fönster och natur. Igår upptäckte jag något märkligt. Våra vinterkycklingar, har precis börjat värpa och döm om min förvåning... min sambo hade plockat in äggen och han märker ju inget, men mitt i brättet låg ett litet primörägg i vackraste turkos nyans!!?? Nånstans bakåt i leden finns alltså Araucana eller möjligen isbar... det är såååå vackert... hoppas det blir fler såna.

Festen för Björn på hans 50årsdag, blev lyckad, alla åt och drack och hade trevligt. De fick släpa ut sig på en tipspromenad också, förstås... men jag fick ovett för att frågorna var alltför svåra... vaddå??? Det är ju TIPSpromenad... alltså skall man tippa! Vi bjöd på ett stort salladsbord med olika ingredienser, att blanda efter eget behag, dessutom en stor potatissallad, marinerad kycklingfile, grillad fläskfilé och kallrökt lax. Dessutom två kalla såser och en skål med hummus. Det fanns också två sorters paj, en med köttfärs och coctailtomater och en med getost och purjolök. Till efterrätt två sorters tårta/kaka... en fransk chokladtårta och en toscatårta med mjukvispad grädde till. Veganen åt tofuglass med jordgubbar.

Nu skall jag baka en rabarberpaj till mina svärföräldrar, de kommer på besök i kväll. I morgon åker de på försäljning vid Medevi brunn, som alla år. Det blir att fira midsommar med döttrarna bara. Hoppas de kommer! Måste köpa mig lite jordgubbar och färskpotatis... tar väl en tur till Åtvid i morgon, om inte annat.

Over and out och Glad Midsommar!!

Nya små sötnosar!!!

Nu har min lilla svarthöna ruvat fram fem små söta knyten, de kom i natt(tror jag)!!! De är så bedårande så det är inte klokt, nästan lite glosögda och alldeles svarta på ryggen och lite mer gråduniga på mage och bröst. De blev fyra svartingar och en liten alldeles gul dv cochin, den blir nog laxfärgad. Nere i stora hönshuset har en dv cochinhöna ruvat fram EN liten kyckling själv, så i kväll flyttar den nya lilla kycklingen ner till sina "likar", så blir det lite mera jämnt. Under Svarta Maja, finns två okläckta ägg, vi får väl se om det blir nåt av dem, låter dem ligga ett par dygn innan jag plockar bort.
Himla roligt med små bebisar!!!
Igår var jag ute en sväng med Nora, gick på fältet bakom lagårn och himlen var blygrå av lågt hängande regnmoln, men solen lyste ändå över ängen med sitt höga gräs. Mitt i allt det saftigt gröna, syntes två guppande röda prickar. Där gick två blommehönor och mumsade i sig allehanda baggar, maskar och smått och gott. Det såg rätt härligt ut! Vackert, faktiskt. Stod där en stund och bara tittade. Lyssnade på tupparnas galande, hönornas skrockande, kände mig oförskämt nöjd med min tillvaro!
Sålde en silketupp idag, skönt, en mindre att nacka. Måste prata med Anna-Karin, om hon har tid att hjälpa mig slakta snart. Usch, DET är baksidan av "hönseriet".

Björn fyllde 50 år igår, men festen blir inte förrän nästa helg, eftersom jag jobbat natten innan och min äldsta dotter inte kunde komma p g a redan köpta biljetter till Bruce Springsteen-konserten på Globen. Han fick ändå blommor av såväl mig, som sin svärmor och sina föräldrar. Och i present av sina föräldrar fick han en "ny" bil, så himla snällt och generöst!!! Skönt för mig också, nu slipper jag att vara sittande isolerad på mina lediga dagar, för att han måste ha bilen till Kisa. Jag är så glaaad!

I natt drömde jag en mycket konstig dröm. Jag drömde att jag var ute och gick med Nora, vi kom till en sjö med alldeles stilla och spegelblankt vatten. Jag älskar ju vatten och att bada, så jag hoppade i. Det visade sig dock att det fanns förrädiska starka underströmmar och jag höll på att inte kunna ta mig in till land igen. Orkade inte med bröstsim, utan fick lägga mig på rygg och sparka mig in till stranden. När jag väl kravlat mig upp, fick jag se att Nora hoppat i och att hon drogs allt längre och längre ut. Så försvann hon i ett konstgjort vattenfall, som man inte kunde se från stranden och hon drogs in i en turbin och snurrade ut. Jag sprang till andra sidan fallet och så Nora komma ut där. Jag trodde att hon var död, men det visade sig att hon bara hade ett brutet bakben. Hon tuggade sig genom benet och bet av det där det var brutet, jätteotäckt!