En liten saga som jag jobbar på...

Här kommer en liten bilderbok som jag jobbar med... producerar bilder för fullt, det kommer åtminstone 5-6 bilder till, innan sagoboken är klar. Kommentera gärna.



En liten julsaga

Sent en kväll, ungefär en vecka innan jul, hände det något som Tilda och Tora aldrig skulle glömma.

Tilda och Tora var två systrar som bodde tillsammans med sin mamma och två randiga katter vid namn ”Frasse” och ”Lilla Fröken”, i ett litet gult hus i utkanten av en by, mitt i Sverige.

Den kvällen då hela historien började, hade flickornas mamma julstädat i deras rum och det luktade rent och julfint i hela huset. Flickorna låg i sina sängar och lyssnade på sin mammas stökande i köket.

Sömnigt tittade Tilda på adventsstjärnan som hängde i fönstret och spred ett varmt och milt sken ut i vinternatten. Det var så svårt att somna. Det hade varit svårt att somna ganska många kvällar den senaste tiden. Tilda och Tora tänkte så mycket på julafton, på jultomten och på allt mysigt som skulle komma och det var svårt att komma till ro. Tilda, som var äldst och hela 8 år, lyssnade efter Tora som bara var tre. Hade hon somnat redan? Tora andades lugnt och snusade med tummen i munnen. Hon hade somnat och tillslut måtte också Tilda ha somnat, för plötsligt väcktes hon av något? En stund låg hon där överst i våningssängen, utan att röra sig och lyssnade ut i halvmörkret.

Där uppfattade hon i ögonvrån hur gardinen rörde sig, försiktigt vände hon på sig, tittade över kanten och fick en liten gubbe, knappt större än hennes Barbiedocka, som hängde och klängde i gardinen!

Pustande trevade han med sina små ben efter stöd mot Tildas byrå, så stod han på mammas tomtebroderade duk och spanade ner bland leksakerna i backarna på golvet. Snabbt klättrade han från låda till låda och landade med ett litet skutt, på den randiga trasmattan nedanför.

När han tagit sig ner på golvet såg han sig omkring och suckade irriterat. Så började han lyfta på flickornas saker, titta under dem och inuti dem. Dockkläder for omkring och Barbie-dockornas garderob plundrades noggrant på sitt innehåll. Ingenting verkade dock falla den lille gubben i smaken. Så fick han syn på en flik av Tildas prinsessklänning som hängde ut ur backen med utklädningskläder. Han började slita och dra i den och klättrade pustande upp i lådan. Väl där, dök han ner bland kläderna och bökade runt länge och väl, till slut tittade han upp med en dockstrumpa på huvudet, en rutig hängsla runt halsen, med röda rosor på kinderna och svettig panna. Han blev sittande så en stund och stirrade missmodigt framför sig. Han muttrade: ”Ingenstans… ingenstans finns den!”

Då rörde det på sig i sängen där Tora låg, hon stack upp ett rufsigt huvud över sängkanten och frågade med klar röst:

- Ska jag hjälpa dig att leta?

Den lille gubben blev så rädd vid ljudet av hennes röst, att han tumlade ur backen och slog pannan i ett bordsben.

- Tyst, Tora! hyssjade Tilda. Du vet ju inte ens vad han letar efter, och titta nu, nu har du skrämt honom så att han ramlade och slog sig.

- "Hölåt", sa Tora, som inte riktigt lärt sig att tala rent. Det betydde förstås "Förlåt".

Tilda vände sig mot den lille gråhårige gubben, som nu hämtat sig och satt sig på ryggen på en svart tax av trä som hade en kula till svans. När han ramlade hade han råkat få en blank klisterstjärna från princessklänningen på ärmen och stretade för att få bort den.

- Förlåt om vi skrämde dig? Vem är du? Vi kan hjälpa dig att hitta det du letar efter, vill du det?

Gubben tittade på dem med små, pigga pepparkornsögon, så sa han med bekymrad röst:

- Det var ju inte alls meningen att ni skulle se mig, jag är ju hemlig! Jag är ju en husnisse, ER husnisse! Ja, för ni vet väl att det finns en sån liten tomte i varje hus? En som kommer varje kväll när alla sover?

Eftersom Tilda och Tora skakade undrande på sina huvuden, berättade den lille tomtenissen:

- Husnissen stoppar om barnen i deras sängar. Ja, han hjälper till med många olika saker. Han ser till exempel till, att alla ljus är släckta på kvällen och att dörren är låst. Så inga bovar kommer in. Han hjälper mammorna att komma ihåg nycklarna till huset, för han lägger dem på hallbordet. Så att mammorna ser dem innan de skall gå ut. Nissen är också bästa kompis med alla husdjuren och fyller på vattenskålarna, om människorna nån gång har glömt det. Nu, till jul har husnissarna en alldeles speciell uppgift. Vi far till jultomten med alla barns önskelistor. Så såg nissen riktigt bekymrad ut igen:

- Nu är det bara det, att jag har tappat min luva!!! Se bara, finaste vadmalsbyxorna, han drog i byxorna och visade, och varm ny ylletröja har jag, mina bästa läderkängor också. Tomten såg nöjd på sina kläder.

- Så fin som jag bara kan vara! Jag skulle ju fara till jultomten, men utan min luva, går det inte!

Husnissen grimaserade och tittade missmodigt ner i golvet.

Tilda såg fundersam ut och tittade i lådan bland dockorna och sa med ett glatt leende:

- Du kan få låna en mössa av min docka, sa hon. Den är fin, med guldband och allt!

- Nej, nej, nej, det går inte alls, gnällde tomtenissen. Du förstår, min luva är speciell. Den är magisk. Alla tomtar kan trolla, men kraften sitter i luvan. Utan den kan jag inte ens kalla på min resebock! Han suckade och satte sig med en duns på ett ”P”… ja, det var en av Toras bokstavsklossar som låg lagom till.

- Hur vet du att luvan är här och, och… vad är en "resebock"? undrade Tilda.

- Jo, för att igår, när jag var här hade jag den och jag minns att jag tog av mig den för att jag blev så svettig när jag lekte med katterna. Sedan vaknade lilla Tora och ropade på er mamma, och jag fick så brått att försvinna att jag glömde luvan. Och en resebock är, jaaa... det är som en häst att rida på, fast en ganska liten getabock, alldeles lagom stor åt mig. förklarade tomten.

- Jag skall hjälpa dig att leta, jag. Sa Tilda.

- Toja me' sa Tora. Toja kan leta bja!

- Ja, tack så mycket, sa gubben och klappade händerna. Sen pekade på en liten låg blå pall med blommor på.

- Jag la mössan där, det minns jag alldeles bestämt.

Ivrigt letade barnen tillsammans med den lille tomten. Lekbackar vändes upp och ned, lådor revs ur och alla kartonger med prylar, leksaker, småbilar och dockkläder genomsöktes noga, men ingenstans fanns luvan. Rummet var nu så tillstökat så det såg ut som om en vilvelvind dragit fram där. Tilda tittade sig omkring och tänkte oroligt på hur ledsen och arg mamma skulle bli när allt hennes julstädande och julpyntande varit till ingen nytta.

- Nej, vi kan inte hitta den, den finns inte nånstans, sa Tilda uppgivet.

Tora som ganska snart hade tröttnat på att leta satt mitt på golvet med tummen i munnen och sin lille, tovige, "gosenalle" i famnen.

- Nalle haj ny mössa, Nalle inte fjysa om öjonen, sa Tora nöjt och vaggade sin nalle i famnen. - Tomten låna Nalles mössa? frågade Tora efter en stund, när hon såg hur ledsen tomtegubben såg ut.

- Nä, nä, barn lilla, det gör ingen nytta, mumlade gubben och skakade på huvudet.

Tilda gick bort till sin lillasyster.

- Vaddå, ny mössa? Sa hon undrande. Vad är det för en ny mössa, var har du fått den ifrån?

- Jag hittade mössan på golvet, sa Tora och verkade ännu nöjdare, medan hon höll sin nalle bakom ryggen, undan sin systers nyfikna ögon.

- Får jag se! sa Tilda uppfordrande.

Lite tvekande räckte Tora fram sin lilla bruna, väl nötta, nalle. På nallens huvud satt en liten röd luva med silverstänk i, en mössa som Tilda aldrig hade sett förut. Wilma tittade från nallen till tomten och tillbaka igen:

- Men, men, är inte det här din mössa? stammade Tilda ivrigt.

Hon tog av nallen mössan och sträckte fram den till tomten. Med ögon klotrunda av överraskning och förtjusning, ryckte han till sig mössan. Jublande tryckte han ned den över öronen och skuttade skrattande runt i rummet.

- Tack, tack, taaaack! hojtade han. Nu kan jag äntligen locka på min fina resebock!

- ”Baxe, Faxe, stampa rimfrosten från dina klövar och kom!” ropade tomten och viftade med luvan över huvudet.

Då lät det som om tusen silverklockor ringde i svarta natten och plötsligt stod där en bock utanför fönstret och frustade och fnös. Han hade långa valkiga horn av guld och tjock gnistrande ragg, full med små klingande klockor av silver. Det var dessa flickorna hade hört när tomten svängde sin luva. Bocken var stor som en katt och klövarna blänkte, som av renaste guld.

Så öppnade tomten fönstret, steg ut på fönsterblecket och satt upp på bocken. Just innan han skulle ge sig av, vände han sig mot flickorna, andedräkten stod som ett moln ur hans mun. Han tog av sig luvan och stack ner handen i den, så kastade han en sky av glitter ut i rummet och som i en virvelvind ställdes allt till rätta, alla spår efter letandet var försvunna och allt var precis lika fint som innan tomtenissen kom. Sedan försvann tomten och bocken i en enda, blinkning.

Tysta och tankfulla kröp Tora och Tilda ner i sina sängar igen. Trots att de hade så mycket att tänka på att det kändes som om de aldrig mer skulle kunna sova, somnade de genast och sov lugnt hela natten. Morgonen därpå, när de vaknade, kändes allt som en dröm. Ja Tora mindes egentligen inget alls. Tilda påminde henne och tillsammans skyndade de fram till fönstret. Där hittade de något som låg och glimmade på fönsterbrädan, strax bredvid den vita krukan med julrosen i. Det var två små silverklockor, en till dem var förstås, som låg där och glittrade så vackert. När de tittade ut, kunde de, på fönsterblecket se en lång rad av spår efter små klövar i den nattgamla snön.

Fler bilder kommer.